Murmanskin alueesta logistiikan ja energiateollisuuden keskus?

1. ALUEKEHITYS, 2. TULEVAISUUDEN ENNAKOINTI, 3. STRATEGIAPROSESSIT, 4. Osaamis- ja koulutustarpeiden ennakointi, 6. Kaivostoiminta, 7. Logistiikka ja yhteydet, 8. Energia ja ympäristö, 9.1 Matkailu, METODI, O. YHDYSKUNTASUUNNITTELU JA MAANKÄYTTÖ

Delphi, Delfoi, Murmansk, Futura402

Lähde http://www.doria.fi/handle/10024/40370:

Murmanskin alueesta logistiikan ja energiateollisuuden keskus?

Myllylä, Yrjö (2008)

Julkaisun pysyvä osoite on http://urn.fi/URN:NBN:fi:ELE-1370486

Viite kuuluu kokoelmiin:

Aimo-setä paransi Suomen vankeinhoitoa

METODI, O. YHDYSKUNTASUUNNITTELU JA MAANKÄYTTÖ

FB kirjoitukseni 10.11.2015 Aimo-sedästä. Syynä kirjoitukseen oli, että havahduin, että Hollannissa suljetaan vankiloita vankien puutteen vuoksi. Tuli Aimo mieleen. USA:ssa ei hevin suljeta, luulisin Aimon ajattelevan…

Aimo, Rantamyllylässä640 raj

Edesmenneet Aimo Myllylä oikealla, vasemmalla hänen äitinsä ja veljensä Luopioisissa Kukkian rannalla. Valokuva: Yrjö Myllylä 1988.

FB-seinäkirjoitukseni pohjalta:

Aimo-setäni paransi Suomen vankeinhoitoa aluksi vankeinhoidon  tarkastajana sittemmin mm. vankeinhoidon koulutuskeskuksen ajajana ja sen johtajana. ”Tämä oli tällainen muisto. Virkakunnassa toimi kerran merkittävä henkilö, ja hänen nimensä oli Aimo Myllylä.” Näin kertoo Aimon tuntenut professori Jukka Kemppinen blogissaan.

Aimo tunsi Suomen kaikki vangit, ei pelännyt ketään, varsinkaan herroja. Asui opiskeluaikana Presidentin linnassa, Urkilla oli tapana tarjota parille juristiksi opiskelevalle asunto, kuten pääministerillämme nykyisin tarvitseville (miten nykyisin yleensä kannustetaan vähävaraisia elämässään yrittäviä?). Keskusteluissamme suvun tapaamisissa ja muissa tuli selväksi, että vankeinhoito (sanahan ei ole kaikille sanavarastossa, niitähän pitää kurittaa monien mielestä)  on niitä asioita, joka ei yhteiskunnan porukoita kiinnosta (ns. EVVK-asioita), vaikka se on ilmiö, joka johtuu pitkälti juuri meistä ja piittaamattomuudestamme ja meidän pitäisi ottaa vastuuta.

Suomessa tarvitaan usein vangille vahvaa uskonnollista herätystä, jotta vankilakierre saataisiin katkaistua. Aimo uskoi, että yhteiskunta voi tehdä paljon enemmän. En muista keskustelleeni Hollannin mallista, USA:n mallista jonkun verran. Äkkituntumalta perehtymättä Hollannin malliin, jos se perustuu ns. vankeinhoitoon, voisin ajatella sen olevan esimerkillinen meillekin ja voisin kuvitella, että Aimo voisi arvostaa sitä parempana mallina kuin USA:n yksityistettyä vankeinhoitomallia ja käytäntöjä.

Tähän viimeiseen kappaleeseen lisäys 10.9.2017: Taannoin kuuntelin radiosta, kun asiantuntijat keskustelivat Suomen vankeinhoidosta. He totesivat, että se on hyvin esimerkillinen ja kiinnostaa Pohjoismaista eräällä tavalla tutustujia eniten. Syynä on, pienimmät rikosten uusimisprosentit kansainvälisessä vertailussa (suuria ne silti ovat) ja se seikka, että kehitys on tapahtunut Suomessa hyvin nopeasti. Asiantuntijat arvioivat, että yksi syy on se, että aihe ei ole kiinnostanut politiikkoja (jolloin näkemykselliset ajatukset virkakunnassa ovat voineet edetä). Tiedetään, että Aimo oli suututtanut erään oikeusministerin sanomalla suorassa TV-haastattelussa, että 80 tai 90 % vangeista ei kuuluisi vankilaan.

Kun olin päässyt sekä rakennusarkkitehtikouluun että yhteiskuntatieteelliseen ja kysyin Aimolta mielipidettä, että kumpaan lähtisin, se oli hänelle päivän selvä. Tuolloin vuonna 1996 olin tietöissä Oulussa Oritkarin satamassa ja sattumalta tapasin kesähelteellä Aimon, joka tyttärensä kanssa haki uimapaikkaa (ei siellä mitään uimarantaa ollut, ehkä tämä kertoo Aimosta oman tien ja polun rakentajana, helpompihan olisi ollut mennä Nallikariin). Lähdin oppaaksi ja kahlasimme kilometrin merelle ennen uintia, siinä kohtaa kysyin, että kumpaan lähtisin. Aimo: ”Tietenkin yhteiskuntatieteelliseen.” (Lähdin talojen suunnittelun sijaan yhteiskuntatieteelliseen lukemaan suunnittelumaantiedettä, sivuaineiksi valitsin yhteiskuntapolitiikan ja kansantaloustieteen. )

Pitäisi siis vastata kysymykseen: Onko kysymys vankeinhoidosta vai vain rangaistustoiminnasta vai molemmista?

Yhteiskuntapolitiikan ja hyvinvointivaltion tieteellisen perustan näkökulmasta vastaan, että sen pitäisi ilman muuta olla merkittävässä määrin vankeinhoitoa eikä vain vankilassa vaan sen jälkeen ja sitä ennen. Tavoite lienee pohjimmiltaan lähimmäisen ja kaverin auttaminen, tyyliin ketään ei saa jättää. Yhteiskuntapolitiikan, kuten tieteellisesti perustellun hyvinvointivaltion, tavoitteenahan pitäisi olla jokaisen kansalaisen saaminen palvelemaan muuta yhteiskuntaa poisputoamisen sijaan, jolloin hän ei tuota vaan aiheuttaa kustannuksia. Vankeinhoitopainotus on myös taloudellisesti perusteltua.

Toinen kysymys voisi olla: Mikä on oma syyllisyytemme siihen, että ihmiset tekevät rikoksia?

Vastaus voisi kenties olla, että vasta, kun koemme omaa syyllisyyttämme, voimme ottaa vastuuta ja auttaa muita ja sitä kautta vähentää toistenkin tarvetta rikoksiin. Muutoin kohdistamme  omat virheemme  rikostentekijöiden syyksi.

Lisää Aimosta ja vankiloista:

  • Professori Jukka  Kemppinen kirjoittaa 30.1.2006: Aimo ja vankilat .
  • 10.11.2015 silmääni tarttunut uutinen, Iso-Britanniassa vankiloissa ruuhkaa, Hollannissa vankiloita suljetaan vankien puutteen vuoksi, The Huffington Post .

Lisää hyvinvointivaltiosta:

Big Oil Playground, Russian Bear Preserve or European Periphery? – The Russian Barents Sea Region towards 2015

2. TULEVAISUUDEN ENNAKOINTI, 8. Energia ja ympäristö, IN ENGLISH, METODI

Big Oil Playground, Russian Bear Preserve or European Periphery? –

The Russian Barents Sea Region towards 2015

Bjørn Brunstad, Eivind Magnus, Philip Swanson, Geir Hønneland & Indra Øverland

Delft: Eburon Academic Publishers 2004

212 s., ISBN 9059720393

Big Oilplayground, raj

__

Bok presentation i Nordic Øst-forum

Recenserad av Yrjö Myllylä [doktorand, Geografiska institutionen, Joensuu universitet]

NUPI Cover page631

Big Oil Playground, Russian Bear Preserve or European Periphery? –

The Russian Barents Sea Region towards 2015 är slutrapporten från scenarioprojektet “Barents Russia 2015”. Ansvariga för genomförandet av projektet har varit ett konsortium bestående av ECON Analysis, Fridtjof Nansens Institutt (FNI), Norsk Utenrikspolitisk Institutt (NUPI) och advokatbyrån Wikborg Rein (WR). Författarna är Bjørn Brunstad, Eivind Magnus och Philip Swanson (ECON Analysis), Geir Hønneland (FNI) och Indra Øverland (NUPI). Med undantag av Swanson som arbetar på ECON:s Parisenhet är alla författarna verksamma i Norge. Projektet har finansierats av norska utrikesdepartementet och olje- och energidepartementet samt de privata företagen Statoil och Norsk Hydro. Boken fokuserar på energitemat och presentationens tyngdpunkt ligger därför på de norra delarna av den ryska Barentsregionen, i synnerhet på Barents hav och Petjora hav.

Varför utarbeta scenarier om den ryska Barentsregionen? Enligt författarna har Barentsregionen stora outnyttjade olje- och gastillgångar, men där finns också en hotbild: ett mycket stort antal kärnvapen och reaktorer samt därtill anknutna lager som inte uppfyller säkerhetskraven. Regionen är därmed geopolitiskt viktig i en värld som är lysten på olja och som fruktar terrorism och spridning av kärnmaterial.

Författarna anser att det bara är en tidsfråga innan man börjar utnyttja den ryska Barentsregionens energi- och gastillgångar. Eftersom det är fråga om stora investeringar och projekt, är det viktigt att vara väl förberedd. Det är för sent att skapa strategier först vid “start up”. Författarna citerar Mikhail Gorbatjovs berömda replik: “Historien kommer att straffa dem som kommer för sent.”

Enligt författarna finns det inget övertygande politiskt koncept för utveckling av hela regionen – den befinner sig i ett vindlöst segel. Författarna citerar en artikel i Financial Times av Dan Yerg (2003). Enligt Yerg kan Moskvas planer på att bygga nya oljeledningar realiseras redan inom ett par år, och därmed stärka banden till Kina eller andra länder i Asien, eller ännu mera dramatiskt, till Murmansk, den isfria ishavshamnen. Författarna frågar om vi är redo för en sådan utveckling och de möjligheter som därmed öppnas upp för oss här uppe i Norden?

Författarna anser att den offentliga diskussionen om Barentsregionen ofta är ytlig. Man lägger för mycket vikt vid de senaste nyhetssändningarna och fäster för litet uppmärksamhet vid de grundläggande maktförhållandena. Författarna försöker lösa detta problem genom att diskutera scenarier om regionens framtid. Scenarierna är möjliga men samtidigt medvetet provocerande redogörelser för framtiden. Enligt författarnas åsikt är scenarier nyttiga redskap för såväl politiker, företag som allmänhet. Scenarierna bygger på en synnerligen grundlig och mångsidig analys av nuläget, som omfattar sju större rapporter och 20 arbetspapper om olika nyckelområden. Enligt analysen kommer befolkningen i området att minska. En olje- och gasboom är att vänta, men tidpunkten är osäker. Regionen kommer även fortsättningsvis att vara beroende av sina naturtillgångar. Den politiska situationen kommer att förändras, men det är osäkert på vilket sätt förändringarna kommer att yttra sig i regionen. Mot denna bakgrund presenterar författarna de tre scenarierna Big Oil Play Ground, Russia Bear Preserve och European Periphery.

Big Oil Play Ground berättar en historia där utländska och ryska företagsledare inom olje- och gasbranschen lagt beslag på det oljerika norra Ryssland. Kreml eftersträvar en kortsiktig ekonomisk tillväxt och företag inom oljebranschen har fått fria händer på regional nivå – så länge som deras direktörer håller sig borta från politiken och en tillräckligt stor andel av pengarna kommer statskassan till godo. I Russian Bear Preserve har den ryska Barentsregionen på nytt blivit strategiskt viktig för Rysslands säkerhet. Rysslands politik har utvecklats i en nationell riktning och olje- och gasindustrin blir framförallt ett strategiskt vapen för att främja ryska nationella intressen på en global nivå. I scenariot European Periphery, slutligen, bekantar vi oss med en rysk Barentsregion där den väntade olje- och gasboomen inte förverkligas före år 2015. Tyngdpunkten i den ryska politiken ligger på en diversifiering av den ryska ekonomin och en långsiktig tillväxt. Detta drabbar Barentsregionen mycket hårt, då dess ekonomiska och sociala struktur i det närmaste härstammar från den sovjetiska planeringsperioden. Den ekonomiska aktiviteten i regionen minskar kraftigt och utflyttningen söderut intensifieras.

Vid sidan av dessa scenarier presenterar författarna två så kallade wild cards, alltså oväntade framtider som kan komma snabbt och få stort genomslag. I alternativet A major drop in oil prices resonerar författarna om vad som skulle komma att hända, om oljepriset sjönk under 15 dollar per fat. De anser detta vara osannolikt, men möjligt. De sociala och ekonomiska påföljderna för Ryssland och speciellt den ryska Barentsregionen skulle vara allvarliga. Som en följd skulle flyktingströmmen till de nordiska länderna öka dramatiskt. I det andra riskalternativet, Environmental disaster in Barents Russia, sker antingen en kärnkraftsolycka på Kolahalvön eller en oljeolycka på Barents hav. Som en följd av kärnkraftsolyckan skulle en obebodd zon bildas runt kärnkraftverksområdet, stora delar av befolkningen flytta, speciellt från Murmanskområdet, och det skulle vara svårt att återbefolka området.

Boken erbjuder inga entydiga svar om framtiden utan material för diskussion och strategibildning. Läsaren får något att fundera över och han eller hon kan sätta sig in i den uppenbart svåra roll som Rysslands politiska ledning har. Till exempel kan en snabb avreglering av energipriserna i Ryssland, åtföljt av ett ryskt medlemskap i WTO verka som ett självklart bra mål, men det som är bra för Ryssland är enligt författarna inte nödvändigtvis bra för den ryska Barentsregionen.

När författarna resonerar om Barentsregionens framtid, handlar det framför allt om geostrategi, internationell politik och den politik som Moskva väljer. De regionala aktörerna anses inte ha möjligheter att påverka utvecklingen särskilt mycket – deras uppgift blir närmast att anpassa sig till utvecklingen. Detta perspektiv är förståeligt, när man fokuserar på energi- och gasutvinningens framtid. Jag anser dock att man i fortsättningen även borde undersöka vilka krafter som inverkar på utvecklingen i den ryska Barentsregionen, oberoende av direkt politiskt beslutsfattande (till exempel den informationsteknologiska utvecklingen). Det skulle också vara intressant med att använda längre tidshorisonter i analysen. Inom framtidsforskningen kan bokens horisont på 10–15 år anses vara kort, bland annat med tanke på möjligheterna att förutse vändpunkter i utvecklingen. Längre horisonter skulle också gå att förena med vissa andra metoder inom framtidsforskningen, till exempel Delfi-metoden som baserar sig på expertuppskattningar.

Boken är samtidigt ett utmärkt och efterlängtat exempel på hur man kan ge en mångfacetterad bild av en regions framtid genom att anamma framtidsforskningens utgångspunkter och systematiskt tillämpa dess metoder. Författarna tar också upp en viktig egenskap i framtidsforskningen, och framförallt inom den mera praktiska prognostiserande forskningsinriktningen: forskningen är även den en process som inverkar på beslutsfattandet.