Big Oil Playground, Russian Bear Preserve or European Periphery? – The Russian Barents Sea Region towards 2015

2. TULEVAISUUDEN ENNAKOINTI, 8. Energia ja ympäristö, IN ENGLISH, METODI

Big Oil Playground, Russian Bear Preserve or European Periphery? –

The Russian Barents Sea Region towards 2015

Bjørn Brunstad, Eivind Magnus, Philip Swanson, Geir Hønneland & Indra Øverland

Delft: Eburon Academic Publishers 2004

212 s., ISBN 9059720393

Big Oilplayground, raj

__

Bok presentation i Nordic Øst-forum

Recenserad av Yrjö Myllylä [doktorand, Geografiska institutionen, Joensuu universitet]

NUPI Cover page631

Big Oil Playground, Russian Bear Preserve or European Periphery? –

The Russian Barents Sea Region towards 2015 är slutrapporten från scenarioprojektet “Barents Russia 2015”. Ansvariga för genomförandet av projektet har varit ett konsortium bestående av ECON Analysis, Fridtjof Nansens Institutt (FNI), Norsk Utenrikspolitisk Institutt (NUPI) och advokatbyrån Wikborg Rein (WR). Författarna är Bjørn Brunstad, Eivind Magnus och Philip Swanson (ECON Analysis), Geir Hønneland (FNI) och Indra Øverland (NUPI). Med undantag av Swanson som arbetar på ECON:s Parisenhet är alla författarna verksamma i Norge. Projektet har finansierats av norska utrikesdepartementet och olje- och energidepartementet samt de privata företagen Statoil och Norsk Hydro. Boken fokuserar på energitemat och presentationens tyngdpunkt ligger därför på de norra delarna av den ryska Barentsregionen, i synnerhet på Barents hav och Petjora hav.

Varför utarbeta scenarier om den ryska Barentsregionen? Enligt författarna har Barentsregionen stora outnyttjade olje- och gastillgångar, men där finns också en hotbild: ett mycket stort antal kärnvapen och reaktorer samt därtill anknutna lager som inte uppfyller säkerhetskraven. Regionen är därmed geopolitiskt viktig i en värld som är lysten på olja och som fruktar terrorism och spridning av kärnmaterial.

Författarna anser att det bara är en tidsfråga innan man börjar utnyttja den ryska Barentsregionens energi- och gastillgångar. Eftersom det är fråga om stora investeringar och projekt, är det viktigt att vara väl förberedd. Det är för sent att skapa strategier först vid “start up”. Författarna citerar Mikhail Gorbatjovs berömda replik: “Historien kommer att straffa dem som kommer för sent.”

Enligt författarna finns det inget övertygande politiskt koncept för utveckling av hela regionen – den befinner sig i ett vindlöst segel. Författarna citerar en artikel i Financial Times av Dan Yerg (2003). Enligt Yerg kan Moskvas planer på att bygga nya oljeledningar realiseras redan inom ett par år, och därmed stärka banden till Kina eller andra länder i Asien, eller ännu mera dramatiskt, till Murmansk, den isfria ishavshamnen. Författarna frågar om vi är redo för en sådan utveckling och de möjligheter som därmed öppnas upp för oss här uppe i Norden?

Författarna anser att den offentliga diskussionen om Barentsregionen ofta är ytlig. Man lägger för mycket vikt vid de senaste nyhetssändningarna och fäster för litet uppmärksamhet vid de grundläggande maktförhållandena. Författarna försöker lösa detta problem genom att diskutera scenarier om regionens framtid. Scenarierna är möjliga men samtidigt medvetet provocerande redogörelser för framtiden. Enligt författarnas åsikt är scenarier nyttiga redskap för såväl politiker, företag som allmänhet. Scenarierna bygger på en synnerligen grundlig och mångsidig analys av nuläget, som omfattar sju större rapporter och 20 arbetspapper om olika nyckelområden. Enligt analysen kommer befolkningen i området att minska. En olje- och gasboom är att vänta, men tidpunkten är osäker. Regionen kommer även fortsättningsvis att vara beroende av sina naturtillgångar. Den politiska situationen kommer att förändras, men det är osäkert på vilket sätt förändringarna kommer att yttra sig i regionen. Mot denna bakgrund presenterar författarna de tre scenarierna Big Oil Play Ground, Russia Bear Preserve och European Periphery.

Big Oil Play Ground berättar en historia där utländska och ryska företagsledare inom olje- och gasbranschen lagt beslag på det oljerika norra Ryssland. Kreml eftersträvar en kortsiktig ekonomisk tillväxt och företag inom oljebranschen har fått fria händer på regional nivå – så länge som deras direktörer håller sig borta från politiken och en tillräckligt stor andel av pengarna kommer statskassan till godo. I Russian Bear Preserve har den ryska Barentsregionen på nytt blivit strategiskt viktig för Rysslands säkerhet. Rysslands politik har utvecklats i en nationell riktning och olje- och gasindustrin blir framförallt ett strategiskt vapen för att främja ryska nationella intressen på en global nivå. I scenariot European Periphery, slutligen, bekantar vi oss med en rysk Barentsregion där den väntade olje- och gasboomen inte förverkligas före år 2015. Tyngdpunkten i den ryska politiken ligger på en diversifiering av den ryska ekonomin och en långsiktig tillväxt. Detta drabbar Barentsregionen mycket hårt, då dess ekonomiska och sociala struktur i det närmaste härstammar från den sovjetiska planeringsperioden. Den ekonomiska aktiviteten i regionen minskar kraftigt och utflyttningen söderut intensifieras.

Vid sidan av dessa scenarier presenterar författarna två så kallade wild cards, alltså oväntade framtider som kan komma snabbt och få stort genomslag. I alternativet A major drop in oil prices resonerar författarna om vad som skulle komma att hända, om oljepriset sjönk under 15 dollar per fat. De anser detta vara osannolikt, men möjligt. De sociala och ekonomiska påföljderna för Ryssland och speciellt den ryska Barentsregionen skulle vara allvarliga. Som en följd skulle flyktingströmmen till de nordiska länderna öka dramatiskt. I det andra riskalternativet, Environmental disaster in Barents Russia, sker antingen en kärnkraftsolycka på Kolahalvön eller en oljeolycka på Barents hav. Som en följd av kärnkraftsolyckan skulle en obebodd zon bildas runt kärnkraftverksområdet, stora delar av befolkningen flytta, speciellt från Murmanskområdet, och det skulle vara svårt att återbefolka området.

Boken erbjuder inga entydiga svar om framtiden utan material för diskussion och strategibildning. Läsaren får något att fundera över och han eller hon kan sätta sig in i den uppenbart svåra roll som Rysslands politiska ledning har. Till exempel kan en snabb avreglering av energipriserna i Ryssland, åtföljt av ett ryskt medlemskap i WTO verka som ett självklart bra mål, men det som är bra för Ryssland är enligt författarna inte nödvändigtvis bra för den ryska Barentsregionen.

När författarna resonerar om Barentsregionens framtid, handlar det framför allt om geostrategi, internationell politik och den politik som Moskva väljer. De regionala aktörerna anses inte ha möjligheter att påverka utvecklingen särskilt mycket – deras uppgift blir närmast att anpassa sig till utvecklingen. Detta perspektiv är förståeligt, när man fokuserar på energi- och gasutvinningens framtid. Jag anser dock att man i fortsättningen även borde undersöka vilka krafter som inverkar på utvecklingen i den ryska Barentsregionen, oberoende av direkt politiskt beslutsfattande (till exempel den informationsteknologiska utvecklingen). Det skulle också vara intressant med att använda längre tidshorisonter i analysen. Inom framtidsforskningen kan bokens horisont på 10–15 år anses vara kort, bland annat med tanke på möjligheterna att förutse vändpunkter i utvecklingen. Längre horisonter skulle också gå att förena med vissa andra metoder inom framtidsforskningen, till exempel Delfi-metoden som baserar sig på expertuppskattningar.

Boken är samtidigt ett utmärkt och efterlängtat exempel på hur man kan ge en mångfacetterad bild av en regions framtid genom att anamma framtidsforskningens utgångspunkter och systematiskt tillämpa dess metoder. Författarna tar också upp en viktig egenskap i framtidsforskningen, och framförallt inom den mera praktiska prognostiserande forskningsinriktningen: forskningen är även den en process som inverkar på beslutsfattandet.

Suomenmaa 2.9.2015: Suomen EAKR-käytännöt estävät Suomen alueellisen uusiutumisen

1. ALUEKEHITYS, 7. Logistiikka ja yhteydet, METODI, O. YHDYSKUNTASUUNNITTELU JA MAANKÄYTTÖ

.

Suomenmaa 2.9.2015, EAKR

Suomenmaa 2.9.2015

.

Seuraavassa on käsikirjoitus, jonka pohjalta yllä oleva Suomenmaan artikkeli on viimeistelty:

Suomen EAKR-käytännöt estävät alueellisen uusiutumisen

Euroopan unionin aluekehitysrahasto EAKR:n rahojen käytön tavoitteena on alueellisten kehityserojen tasaaminen. Se olisi keskitettävä EU:n EAKR-asetuksen (No 1301/2013) mukaan tutkimukseen ja innovointiin, tieto- ja viestintäteknologiaan, pieniin ja keskisuuriin yrityksiin ja vähähiilisen talouden edistämiseen.

Yksityiset yritykset eivät pääse EAKR-rahan käyttäjiksi tai hyötyjiksi Suomessa. Sen sijaan rahan käyttäjiksi hyväksytään valtiolliset tai kunnalliset toimijat, kuten yhtiömuotoiset kunnalliset yrityskehitysorganisaatiot, yliopistot ja ammattikorkeakoulut. Suomessa on muotoutunut käytäntö, jossa viitataan valtioneuvoston EAKR-asetukseen (357/2014), kun yksityinen yritys tai yritysryhmä hakee rahoitusta yleishyödylliseen kehittämishankkeeseen. Asetuksessa todetaan: ”Maakunnan liito ei voi myöntää tukea yksittäiselle yritykselle sen liiketoiminnan kehittämiseen.” Lausetta tulkitaan niin, että paitsi että yritykset eivät tähän vedoten voisi olla EAKR-rahan hakijoita ja käyttäjiä, ne eivät saisi hyötyä EAKR-rahasta lainkaan.

Euroopan unionin aluekehitysrahaston EAKR:n suuruus Suomessa ohjelmakaudella 2014-2020 on reilut 2,6 miljardia euroa. Määrästä puolet tulee EU:lta, jäljelle jäävästä puolesta 70 % valtiolta ja 30 % kunnilta. Omarahoitusosuuksina hyväksytään myös työ hankkeelle. EAKR-rahoituksen käytöstä ja myöntämisestä vastaavat maakuntien liitot, joilla on lain mukainen alueiden aluekehittämisvastuu. EAKR-rahaa myönnetään eniten Itä- ja Pohjois-Suomeen.

Tiedossa on, että maakuntaliitto on pitänyt yrityksen esittämää hanketta relevanttina. Tällöin se on pyytänyt, että hanke-esitys tuodaan julkisten toimijoiden kautta rahoitettavaksi. Eräässä tapauksessa lopputuloksena julkiset toimijat pyysivät hankevalmistelussa yleishyödyllistä hanketta esittävältä yritykseltä lopulta vain omarahoitusta. Yritys myönsi omarahoituksen, mutta ei saanut vastineeksi edes tiedustelua, että miten hanketta tulisi suunnata.

EAKR-rahan käytössä yksityisten ja julkisomisteisten yritysten tasa-arvo ei toteudu. Samanaikaisesti hankkeiden julkislähtöisissä ohjausryhmissä pohditaan, miten dynaamisia vaikutuksia aluekehitykseen voitaisiin saada. Nykyisellä mallilla niitä ei voida saada.

EAKR-rahasta on tullut yliopistojen ja muiden organisaation budjettirahoituksen vähenemisen paikkaaja. Toimijoilla on pyrkimys suojella omaa toimintaansa ”ja laulaa sen lauluja kenen leipää syövät”. Suomen innovaatiojärjestelmä yleisen ajattelun mukaan julkisten toimijoiden tutkimus-, tuotekehitys- ja innovaatiotoiminta johtaa todellisiin innovaatioihin eli hyötykäyttöön otettuihin uudistuksiin. Ilman yritysyhteistyössä syntyvää markkinatietoa ja toimeenpanevia yrityksiä kehitettävää uutta toimintaa ei voida suunnata tarpeisiin ja panostukset valuvat hukkaan.

Protektionistinen lainsäädäntö tai sen tulkinta ei ole johtanut ennenkään taloudelliseen menestykseen. Olisi ihme jos se johtaisi nykyisessä EAKR-rahan käytössä. Suurin aluekehitysrahastomme ei tuo tavoitteen mukaista lisäarvoa talouteemme.

Ratkaisuna on tasa-arvon tuominen aluekehittämiseen yksityisten ja julkisten EAKR-rahaa hakevien yritysten välille. Yritykset on saatava tasa-arvoisesti EAKR-rahan hakijoiksi julkisten yrityskehitysorganisaatioiden kanssa sekä hyötymään tuloksista EU:n EAKR-asetuksen tavoitteiden mukaisesti. Mallia hyvistä EAKR-rahan käytännöistä voisi löytyä Ruotsista ja Iso-Britanniasta.

Yrjö Myllylä, YTT

Toimitusjohtaja

RD Aluekehitys Oy

http://www.rdaluekehitys.net

yrjo.myllyla@aluekehitys.fi

Puh. 0500 450 578

Ks. myös :

Varsinais-Suomen Yrittäjät, Y-lehti 25.8.2015: Yksityiset yritykset tasavertaisiksi julkisten yritysten kanssa

Varsinais-Suomen Yrittäjät, Y-lehti 25.8.2015: Yksityiset yritykset tasavertaisiksi julkisten yritysten kanssa

1. ALUEKEHITYS, METODI

Varsinais-Suomen Yrittäjät, Y-lehti, 25.8.2015

Yrjö Myllylä, YTT

Nykykäytäntö suosii julkisia toimijoita ja estää alueellista uusiutumista

Euroopan unionin aluekehitysrahasto EAKR osuus on 60 % rakennerahastoista Suomessa. Ohjelmakaudella 2014-2020 sen suuruus on reilut 2,6 miljardia euroa, josta puolet tulee EU:lta, jäljelle jäävästä puolesta 70 % valtiolta ja 30 % kunnilta. Omarahoitusosuuksina hyväksytään ainakin osittain myös työ hankkeelle. EAKR-rahoituksen käytöstä ja myöntämisestä vastaavat maakuntien liitot, joilla on lain mukainen alueiden aluekehittämisvastuu. EAKR rahaa myönnetään eniten Itä- ja Pohjois-Suomeen. Aluekehittäminen tapahtuu alueen yritysten ja ihmisten kautta.

EAKR-rahojen käytön tavoitteena on alueellisten kehityserojen tasaaminen. Se olisi keskitettävä EU:n EAKR-asetuksen (No 1301/2013) mukaan tutkimukseen ja innovointiin, tieto- ja viestintäteknologiaan, pieniin ja keskisuuriin yrityksiin (pk-yrityksiin) ja vähähiilisen talouden edistämiseen Yksityiset yritykset eivät juurikaan pääse tämän rahan käyttäjiksi tai hyötyjiksi Suomessa. Sen sijaan rahan käyttäjiksi hyväksytään valtiolliset tai kunnalliset toimijat, kuten yhtiömuotoiset kunnalliset yrityskehitysorganisaatiot, yliopistot ja ammattikorkeakoulut. Suomessa on muotoutunut käytäntö, jossa viitataan valtioneuvoston EAKR-asetukseen (357/2014), kun yksityinen yritys tai yritysryhmä hakee rahoitusta yleishyödylliseen kehittämishankkeeseen. Asetuksessa todetaan: ”Maakunnan liito ei voi myöntää tukea yksittäiselle yritykselle sen liiketoiminnan kehittämiseen.” Lausetta näytetään tulkittavan niin, että paitsi että yritykset eivät tähän vedoten voisi olla EAKR-rahan hakijoita ja käyttäjiä, ne eivät saisi hyötyä EAKR-rahasta lainkaan.

Tiedossa on, että maakuntaliitot ovat pitäneet yrityksen esittämiä hankkeita relevantteina. Tällöin ne ovat pyytäneet, että hanke-esitykset tuodaan julkisten toimijoiden kautta rahoitettavaksi. Näin on tehty. Eräässä tapauksessa lopputuloksena julkiset toimijat pyysivät hankevalmistelussa yleishyödyllistä hanketta esittävältä yrityksiltä omarahoitusta. Yritys myönsi omarahoituksen, mutta ei saanut vastineeksi edes tiedustelua, että miten hanketta tulisi suunnata.

EAKR-rahan käytössä erilaisten yritysten tasa-arvo ei toteudu. EAKR-aluekehittämistyö on julkislähtöistä. Samanaikaisesti hankkeiden ohjausryhmissä pohditaan, että miten dynaamisia vaikutuksia aluekehitykseen voitaisiin saada. Nykyisellä mallilla niitä ei voida saada.

Yksi syy tilanteeseen on, että EAKR-rahasta on tullut yliopistojen ja muiden organisaation itsensä työllistämisväline muun budjettirahoituksen vähetessä. Toinen syy voi olla tilanteeseen, että toimijoilla on luontainen pyrkimys suojella omaa toimintaansa – ”kukaan ei halua sahata omaa oksaansa” ”vaan laulavat sen lauluja kenen leipää syövät”. Taustalla on myös Suomen vahva käsitys ns. tutkimuslähtöisestä innovaatioajattelusta. Tähän kuuluu ajattelu, että autonominen julkisten toimijoiden tutkimus-, tuotekehitys- ja innovaatiotoiminta johtaa todellisiin innovaatioihin, hyötykäyttöön otettuihin uudistuksiin. Ilman markkinatietoa toimintaa ei voida suunnata tarpeisiin.

Protektionistinen lainsäädäntö tai sen tulkinta ei ole johtanut taloudelliseen menestykseen aiemminkaan. Olisi ihme jos se johtaisi nykyisessä EAKR-rahan käytössä. EAKR-rahan käytön tulkinnassa on päästy samaan kuin Lex-Nokian kautta päästiin alan yritysten kehittämisessä. Laki syntyi kilpailun estämiseksi, mikä vaikutti haitallisesti koko matkapuhelinliiketoiminnan uusiutumiseen. Vastaavasti toimitaan EAKR-rahan käytössä. Pk- ja mikroyritykset ovat ulkona EAKR-rahan käytöstä ja sen hyödyistä, vaikka rahoittavatkin suurimpina toistaiseksi vielä kasvavina työllistäjinä järjestelmää keskeisesti. EAKR-järjestelmä on osa innovaatiojärjestelmäämme. Nykyinen tutkimus- ja julkistyöntöinen innovaatiojärjestelmä ei toimi, ellei siihen välity tietoa todellisista tarpeista yrityksistä ja markkinoilta. Suurin aluekehitysrahastomme ei tuo tavoitteen mukaista lisäarvoa talouteemme.

Ratkaisuna tilanteeseen on välittömästi tasa-arvon tuominen aluekehittämiseen julkisten ja yksityisten EAKR-rahaa hakevien yritysten välille. EAKR-rahoituksen käyttöön on saatava uskottavaa markkinainformaatiota, tietoa mm. pk-yritysten tarpeista. EAKR-rahan käyttäjiltä voisi edellyttää myös, että ne ovat pystyneet aitoon yritysyhteistyöhön aiemmin. Markkinatieto on kaikkia toimijoita liikkeellepaneva voima. Markkinatietoa voi välittyä etenkin markkinoilla toimivien yritysten kautta. Yritykset on saatava tasa-arvoisesti EAKR-rahan hakijoiksi julkisten yrityskehitysorganisaatioiden kanssa sekä myös osallistumaan ja hyötymään sen tuloksista EU:n EAKR-asetuksen tavoitteiden mukaisesti. Yksittäisten yritysten todellinen hyötyminen EAKR-rahan käytössä onkin asetettava tavoitteeksi, koska päinvastaista tavoiteltaessa alueet eivät voi kehittyä. Mallia voisi löytää hyvistä EAKR-rahan käytännöistä Ruotsista ja Iso-Britanniasta. Asian vauhdittamiseksi on syytä herättää nykyinen hallinto pohtimaan EAKR-laintulkintojen ja käytäntöjen todellinen kestävyys EU:n ja suomalaisen lainsäädännön edessä.

Yrjö Myllylä, YTT

Toimitusjohtaja

RD Aluekehitys Oy

http://www.rdaluekehitys.net

EU palkittua 1

Yksityiset yritykset, erityisesti RD Aluekehitys Oy Suomessa, ovat EU-arvioinnin mukaan tehneet menestyksekästä aluekehitystyötä.

Asenteen, Aktiivisuus, Rakenteet

RD Aluekehitys Oy:n vanhan sloganin mukaan kehityksen lähtökohta on asenteet. EAKR-asenteita on tarkistettava.