Suomi on yhtiöittämässä Metsähallitusta. Kenelle kuuluvat kultaharkot maassa?

1. ALUEKEHITYS, 2. TULEVAISUUDEN ENNAKOINTI, 3. STRATEGIAPROSESSIT, 8. Energia ja ympäristö, O. YHDYSKUNTASUUNNITTELU JA MAANKÄYTTÖ

FB kommentti 5.3.2016:

Öljyrahasto tekee jokaisesta norjalaisesta miljonäärin
http://yle.fi/…/oljyrahasto_tekee_jokaisesta_norjal…/7645151

Suomi on yhtiöittämässä Metsähallitusta. Kenelle kuuluvat kultaharkot maassa? Ne ovat suomalaisten, suurin omaisuutemme. On pidettävä huoli, että suomalaiset hyötyvät niistä. Norjan malli käyttöön. Lisensseille hinta ja silloin kun ulkolaiselle myydään, valtionyhtiö mukaan vähemmistöosakkaaksi… Saamelaiset uuden Metsähallituksen omistajiksi, tämä on Norjan malli.

WP_001751

Tunturin ja maan sisään, kenen omistamaan, kenen teknologialla? Kuvassa suomalaisen Normetin kalustoa ja ruotsalaista ilmanpuhdistusteknologiaa Kuolan niemimaan kaivoksessa. Kuva Yrjö Myllylä, 2013.

.

9.3.2016 alkoi myös Tulevaisuuden tutkimuksen seuran Helsingin toimintaryhmän keskustelupalstalla keskustelu Metsähallituksen yhtiöittämisestä  otsakkeella ”Suomen myynti”. Koko keskustelu on osoitteessa https://groups.yahoo.com/neo/groups/tutuhesa/conversations/messages. Yrjö Myllylä käytti seuraavan puheenvuoron keskustelun alkupuolella:

.
Tärkeä teema…
.
.

Suomi on yhtiöittämässä Metsähallitusta. Metsähallitus omistaa pitkälti Pohjois-Suomen ja Itä-Suomen, jotka ovat potentiaalisimpia kaivosalueitamme. Kenelle kuuluvat kultaharkot maassa? Ne ovat suomalaisten, suurin omaisuutemme.  Onhan nykyisten ja potentiaalisten kaivosten arvo esim. 2010 Etlan tutkimuksessa yli 300 mrd €. On pidettävä huoli, että suomalaiset hyötyvät niistä. Norjan malli käyttöön. Kaivoslisensseille hinta ja silloin kun ulkolaiselle myydään, valtionyhtiö mukaan vähemmistöosakkaaksi, kuten StatOil öljykentillään… Saamelaiset uuden Metsähallituksen omistajiksi, tämä on Norjan malli.

.
Parhaimmillaan, jos osataan, ratkaistaan samalla kertaa tulevaisuuden eläkkeet ja saamelaisten maanomistuskysymys. Pohjois-Norjassa saamelaiset ovat osaakkaana yhteisessä maanomistusyhtiössä. Malli kelpaa keskustelujeni perusteella Suomen saamelaisten edustajien kanssa myös heille (esim. VNK:n strategisen tutkimuksen rahalla tehdyn Arktisen selvityksen yhteydessä Ilmatieteen laitoksen work shopissa julkisesti esillä pitämäni ja kutsutun edustajansa kuittamaana).
.
Mutta minäkin pelkään, että vallitsevassa ”biotalous- ja osaamistaloususkossa”, näitä asioita ei nyt ajatella loppuun asti Metsähallituksen yhtiöittämisessä, kaivosasioita, saamelaisten asioista puhumattakaan. Rajallisten luonnonvarojen hinta nousee erittäin todennäköisesti keskimäärin, uusiutuvien ei välttämättä. Uusi ympäristöteknologia ja kaikkinainen kehitys kohdistuu mineraalien kysyntänä maaperäämme. Saamelaiset odottavat, että YK:n alkuperäisasukkaita koskeva sopimus vahvistettaisiin. Norjassa asia on ratkaistu em. tavoin, samoin esim. Kanadassa hyvin (Kanada on muuten rikas maa ja poikkeuksellinen, koska siellä alkutuotannon merkitys on suuri). Eli oppia Norjasta ja Kanadasta näissä. Minun puolesta Pohjois- ja Itä-Suomen maakunnat saisivat myös mennä uuden Metsähallituksen osakkaiksi.
.
Miksi epäilen, että saatetaan tehdä suuria virheitä?: 1990-luvun alussa kaivostoiminnasta halpamaisena alkutuotantona päätettiin luopua ja keskittyä osaamiseen eikä strategista linjanmuutosta ole tehty. Oulun yliopiston rakennustekniikan yksikkö geolosine kaivospohjaosaamisineen ja professoroineen sai mennä eikä sitä ole palautettu. Koulutuksen ja tutkimuksen ja strategisen painopisteen valinnasta menee jokunen vuosikymmen, että esim. kaivosten pohjat taas pitävät. Vast ikään valtiomme edustajat sanoivat tärkeälle toiminnolle eli malminetsinnälle, ei kiitos, kun Sakumpu Oy kysyi sitä mukaan. Sanottiin, että menemme vain valmiisiin hankkeisiin(, kuten Talvivaaraan).
.
yt. Yrjö Myllylä

 

Ks. myös

Kaivosalan kehittäminen ja Suomen talous tarvitsevat mandaatin muutosnavigaattorille

Big Oil Playground, Russian Bear Preserve or European Periphery? – The Russian Barents Sea Region towards 2015

2. TULEVAISUUDEN ENNAKOINTI, IN ENGLISH

Big Oil Playground, Russian Bear Preserve or European Periphery? –

The Russian Barents Sea Region towards 2015

Bjørn Brunstad, Eivind Magnus, Philip Swanson, Geir Hønneland & Indra Øverland

Delft: Eburon Academic Publishers 2004

212 s., ISBN 9059720393

 

Recenserad av Yrjö Myllylä [doktorand, Geografiska institutionen, Joensuu universitet]

 

Big Oil Playground, Russian Bear Preserve or European Periphery? –

The Russian Barents Sea Region towards 2015 är slutrapporten från scenarioprojektet “Barents Russia 2015”. Ansvariga för genomförandet av projektet har varit ett konsortium bestående av ECON Analysis, Fridtjof Nansens Institutt (FNI), Norsk Utenrikspolitisk Institutt (NUPI) och advokatbyrån Wikborg Rein (WR). Författarna är Bjørn Brunstad, Eivind Magnus och Philip Swanson (ECON Analysis), Geir Hønneland (FNI) och Indra Øverland (NUPI). Med undantag av Swanson som arbetar på ECON:s Parisenhet är alla författarna verksamma i Norge. Projektet har finansierats av norska utrikesdepartementet och olje- och energidepartementet samt de privata företagen Statoil och Norsk Hydro. Boken fokuserar på energitemat och presentationens tyngdpunkt ligger därför på de norra delarna av den ryska Barentsregionen, i synnerhet på Barents hav och Petjora hav.

Varför utarbeta scenarier om den ryska Barentsregionen? Enligt författarna har Barentsregionen stora outnyttjade olje- och gastillgångar, men där finns också en hotbild: ett mycket stort antal kärnvapen och reaktorer samt därtill anknutna lager som inte uppfyller säkerhetskraven. Regionen är därmed geopolitiskt viktig i en värld som är lysten på olja och som fruktar terrorism och spridning av kärnmaterial.

Författarna anser att det bara är en tidsfråga innan man börjar utnyttja den ryska Barentsregionens energi- och gastillgångar. Eftersom det är fråga om stora investeringar och projekt, är det viktigt att vara väl förberedd. Det är för sent att skapa strategier först vid “start up”. Författarna citerar Mikhail Gorbatjovs berömda replik: “Historien kommer att straffa dem som kommer för sent.”

Enligt författarna finns det inget övertygande politiskt koncept för utveckling av hela regionen – den befinner sig i ett vindlöst segel. Författarna citerar en artikel i Financial Times av Dan Yerg (2003). Enligt Yerg kan Moskvas planer på att bygga nya oljeledningar realiseras redan inom ett par år, och därmed stärka banden till Kina eller andra länder i Asien, eller ännu mera dramatiskt, till Murmansk, den isfria ishavshamnen. Författarna frågar om vi är redo för en sådan utveckling och de möjligheter som därmed öppnas upp för oss här uppe i Norden?

Författarna anser att den offentliga diskussionen om Barentsregionen ofta är ytlig. Man lägger för mycket vikt vid de senaste nyhetssändningarna och fäster för litet uppmärksamhet vid de grundläggande maktförhållandena. Författarna försöker lösa detta problem genom att diskutera scenarier om regionens framtid. Scenarierna är möjliga men samtidigt medvetet provocerande redogörelser för framtiden. Enligt författarnas åsikt är scenarier nyttiga redskap för såväl politiker, företag som allmänhet. Scenarierna bygger på en synnerligen grundlig och mångsidig analys av nuläget, som omfattar sju större rapporter och 20 arbetspapper om olika nyckelområden. Enligt analysen kommer befolkningen i området att minska. En olje- och gasboom är att vänta, men tidpunkten är osäker. Regionen kommer även fortsättningsvis att vara beroende av sina naturtillgångar. Den politiska situationen kommer att förändras, men det är osäkert på vilket sätt förändringarna kommer att yttra sig i regionen. Mot denna bakgrund presenterar författarna de tre scenarierna Big Oil Play Ground, Russia Bear Preserve och European Periphery.

Big Oil Play Ground berättar en historia där utländska och ryska företagsledare inom olje- och gasbranschen lagt beslag på det oljerika norra Ryssland. Kreml eftersträvar en kortsiktig ekonomisk tillväxt och företag inom oljebranschen har fått fria händer på regional nivå – så länge som deras direktörer håller sig borta från politiken och en tillräckligt stor andel av pengarna kommer statskassan till godo. I Russian Bear Preserve har den ryska Barentsregionen på nytt blivit strategiskt viktig för Rysslands säkerhet. Rysslands politik har utvecklats i en nationell riktning och olje- och gasindustrin blir framförallt ett strategiskt vapen för att främja ryska nationella intressen på en global nivå. I scenariot European Periphery, slutligen, bekantar vi oss med en rysk Barentsregion där den väntade olje- och gasboomen inte förverkligas före år 2015. Tyngdpunkten i den ryska politiken ligger på en diversifiering av den ryska ekonomin och en långsiktig tillväxt. Detta drabbar Barentsregionen mycket hårt, då dess ekonomiska och sociala struktur i det närmaste härstammar från den sovjetiska planeringsperioden. Den ekonomiska aktiviteten i regionen minskar kraftigt och utflyttningen söderut intensifieras.

Vid sidan av dessa scenarier presenterar författarna två så kallade wild cards, alltså oväntade framtider som kan komma snabbt och få stort genomslag. I alternativet A major drop in oil prices resonerar författarna om vad som skulle komma att hända, om oljepriset sjönk under 15 dollar per fat. De anser detta vara osannolikt, men möjligt. De sociala och ekonomiska påföljderna för Ryssland och speciellt den ryska Barentsregionen skulle vara allvarliga. Som en följd skulle flyktingströmmen till de nordiska länderna öka dramatiskt. I det andra riskalternativet, Environmental disaster in Barents Russia, sker antingen en kärnkraftsolycka på Kolahalvön eller en oljeolycka på Barents hav. Som en följd av kärnkraftsolyckan skulle en obebodd zon bildas runt kärnkraftverksområdet, stora delar av befolkningen flytta, speciellt från Murmanskområdet, och det skulle vara svårt att återbefolka området.

Boken erbjuder inga entydiga svar om framtiden utan material för diskussion och strategibildning. Läsaren får något att fundera över och han eller hon kan sätta sig in i den uppenbart svåra roll som Rysslands politiska ledning har. Till exempel kan en snabb avreglering av energipriserna i Ryssland, åtföljt av ett ryskt medlemskap i WTO verka som ett självklart bra mål, men det som är bra för Ryssland är enligt författarna inte nödvändigtvis bra för den ryska Barentsregionen.

När författarna resonerar om Barentsregionens framtid, handlar det framför allt om geostrategi, internationell politik och den politik som Moskva väljer. De regionala aktörerna anses inte ha möjligheter att påverka utvecklingen särskilt mycket – deras uppgift blir närmast att anpassa sig till utvecklingen. Detta perspektiv är förståeligt, när man fokuserar på energi- och gasutvinningens framtid. Jag anser dock att man i fortsättningen även borde undersöka vilka krafter som inverkar på utvecklingen i den ryska Barentsregionen, oberoende av direkt politiskt beslutsfattande (till exempel den informationsteknologiska utvecklingen). Det skulle också vara intressant med att använda längre tidshorisonter i analysen. Inom framtidsforskningen kan bokens horisont på 10–15 år anses vara kort, bland annat med tanke på möjligheterna att förutse vändpunkter i utvecklingen. Längre horisonter skulle också gå att förena med vissa andra metoder inom framtidsforskningen, till exempel Delfi-metoden som baserar sig på expertuppskattningar.

Boken är samtidigt ett utmärkt och efterlängtat exempel på hur man kan ge en mångfacetterad bild av en regions framtid genom att anamma framtidsforskningens utgångspunkter och systematiskt tillämpa dess metoder. Författarna tar också upp en viktig egenskap i framtidsforskningen, och framförallt inom den mera praktiska prognostiserande forskningsinriktningen: forskningen är även den en process som inverkar på beslutsfattandet.